Jag minns fortfarande den dagen klart, den dagen när knät bara försvann under mig och korsbandet slets av.

Det var sista matchen för säsongen, jag var sjukt taggad. För senast vi hade mött det där laget hade vi spelat så jäkla bra och vi kände att vi verkligen hade en chans (trots att dem var bättre än oss).

Så började matchen, allt gick bra, jag tog löpningar längs kanten och gick in i närkamper stenhårt (lite av min grej..)

Sen kom då situationen, jag sprang mot bollen och hade precis satt ner vänster ben, skulle vika åt sidan när det blev ett motlägg med en motståndare, det gör ju så att bollen försvinner iväg.

Jag vänder mig om snabbt som ögat och knät bara viker sig, på 1 sekund så känner jag att det här är inte bra. Jag minns knappt vad jag sa, men har för mig att jag skrek rakt ut, typ FAN. Eller något liknande.

Hoppar/haltar av planen på ett ben, tårarna börjat spruta. För jag vet att något är fel, men jag försöker intala mig gång efter gång efter gång att det är nog inte så farligt, det här kommer gå över om några timmar.

Min lagkompis (som redan hon hoppade på kryckor efter en knäskada) hjälpte mig att kyla ner benet och lindade det sen. Jag kunde inte fatta att jag hade gjort det igen, så jävla onödigt.

Nu i efterhand är det dumt att tänka en massa "tänk om" , men just där och då så kunde jag inte låta bli.

När jag och Andreas sen åkte därifrån (jag körde bil, tokig som jag var, med djävulsk smärta) så åkte vi till apoteket, köpte lite grejer och sen åkte vi hem.

Jag minns att väl hemma så kände jag på knät och senan i knävecket var fruktansvärt spänd, som en fiolsträng och jag trodde att jag bara hade sträckt senan lite grann, återigen: Det här var absolut inget farligt. Det var mitt mantra, hela tiden, trots att knät svullnade fortare än kvickt och bara blev större.

Som det är i dag vet jag annorlunda, men samtidigt ångrade jag inte att jag inte kollade upp det tidigare. Eftersom jag dagen efter skulle åka iväg till fastlandet i 3 veckor, åka till Malmö och sen Turkiet. Så det var så skönt att försöka slippa tänka på mitt knä.

Samma dag som jag skadade mig.  

Äntligen ska jag få ordning på mitt dumma dumma knä. Jag vet att det väntar en lång rehab, men det kommer vara så värt det i slutändan!

Jag är riktigt peppad, hoppas brevet trillar in med tid snart, hej och hej