För 2 år sen, lördagen den 11 september 2010. Så slet jag av mitt korsband. Att det redan har gått 2 år känns så himla sjukt. För mig är det som att det var rätt nyligen.

Jag var sjukt taggad innan matchen. Kände verkligen hur roligt det är med fotboll. Min mamma sa flera gånger att jag inte borde spela, för "tänk om du skadar dig".

Det skrattade jag bara bort och sa att hon var fånig. Tänk så rätt hon fick i slutändan...

Matchen började, vi spelade bra. Så small det bara till, mer om hur just det gick till kan ni läsa om HÄR.

Det tog mig 6 veckor innan jag kom till läkaren. När jag väl insåg att det inte lär bli bra av sig själv och ringde för att boka tid. Så tog det 3 veckor. Dem 3 veckorna ville min husläkare vänta för att svullnaden förhoppningsvis skulle vara borta helt tills dess.

Hans bedömning sen var att det inte var så akut, vilket jag på ett sätt kan hålla med om, men bitter blev jag ändå. För att det ska ta 3 månader att bara få en vanlig röntgen och kolla skelettskador 4 månader efter en skada. Det känns bara sjukt.

Tiden gick och som jag gissade så fanns inga skelettskador och den 8 april 2011 fick jag tid till ortopeden, en ortoped som gav mig förtur till artroskopi för att ta reda på skada.

Jag var fortfarande helt ovetandes om att det var just en korsbandsskada jag råkat utför. Visst hade jag tyckt det var konstigt att knät bara "försvann" ibland när jag gick.

Men jag tror jag ignorerade det faktum att jag kunde vara mer skadad än en trasig menisk.

Så jag fick lite av en käftsmäll när min kirurg kom in på operationsdagen den 27 april 2011 och började prata om en korsbandsskada. Detta innan han ens undersökt mig.

Efter det gjorde han några tester och var ännu mer säker på sin sak och skulle helt enkelt bara konstatera skadan med artoskopin.

När jag vaknade upp och hade fått i mig en macka (för övrigt blev jag pigg riktigt snabbt denna gång, satt upp i en stol 30 minuter efter ingreppet och pratade med min mamma i telefon 40 minuter efteråt) så kom min läkare in och tittade bara på mig innan han sa "det var precis som jag anade, ditt främre korsband är helt avslitet" , BOOM.

Vi pratade lite, jag var chockad. Sen fick jag byta om och åka hem. Den dagen blev inte alls som jag hade tänkt mig och allt förändrades där och då.

Denna bild är från 28 april

Tiden efter var början på min väg tillbaka. Jag var fast besluten på att inte göra en operation. För jag skulle klara av allt ändå. Men allt efter dagarna gick, knät vek sig på mig och jag blev mer osäker så insåg jag att jag hade inget val.

Jag gick hos en sjukgymnast, jag tränade och byggde muskler. Men mitt knä orkade inte hålla emot ändå.

Trots problemen så sköt jag allt framför mig, skolan började och allt var nytt och spännande. Men tillslut tog jag tag i det och ringde till ortopeden. Fick tid hos läkaren den 7 december.

Läkarbesöket gick smidigt. Han frågade ut mig massor, frågade om jag var beredd att lägga all tid som krävdes. Frågade om jag verkligen ville. Berättade om hela förloppet och för första gången under den här processen så litade jag till 110 % på en läkare (då hade jag träffat ett par olika). Litade på det han sa och kände verkligen att han visste vad han pratade om.

Känslan när jag gick därifrån var ren och skär lättnad. För med allt arbete jag skulle lägga ner, så visste jag att det skulle bli bra. Magkänslan sa det.

Jag var mitt uppe i IATA:n och ville helst inte gå igenom operation tätt inpå examen. Så jag ringde till operationsplaneringen för att kolla och hux flux så fick jag ett samtal den 18 januari att jag var välkommen morgonen därpå.

Den 19 januari var då alltså dagen med stort D. Hela operationsförloppet kan ni läsa HÄR .

Det var 3de gången jag skulle sövas och genomgå ett ingrepp i mitt vänstra knä. Men för första gången var jag inte nervös, trots att det här var det största ingreppet någonsin.

Det var något med min läkares inställning, han sa att allt skulle bli bra och kände sig trygg i arbetet. Vilket gjorde att jag kände mig väldigt trygg (sen om all smärtstillande hjälpte till vet jag inte, haha).

Dagarna efteråt var jobbiga. Men trots smärtan så gick jag till skolan bara 4 dagar efter operationen. Jag hade knappt 150 meter dit och det tog mig lite drygt 10 minuter att gå. Det gick otroligt långsamt och jag var helt slut efteråt. Men samtidigt så var inte smärtan så jobbig att jag inte kunde sitta på en stol och lyssna.

Dem flesta blev förvånade över att jag orkade göra något så snabbt, min sjukgymnast hade väntat sig att jag skulle varit hemma hela veckan, men inte då.

Dumdristigt? Kanske. Men samtidigt så är jag glad över att jag inte hade ondare.

Det var mycket som förvånade mig dagarna efter operationen också, först att smärtan inte var så extrem som jag hade hört att den kunde vara och sen det faktum att mina plåster inte behövdes bytas ut en enda gång. Hade förväntat mig ett mindre blodbad (med tanke på att det var så efter artroskopin med bara små hål).

Veckorna gick, jag var på 6-veckors kontroll och min läkare var nöjd med resultatet. Jag tränade på och fick nya övningar och nya utmaningar till mig själv. Jag tyckte den allra enklaste saken kunde vara jobbig.

Veckorna gick, jag fick börja jogga lätt, började lyfta tyngre och göra tuffare övningar. Jag blev sjukt mycket starkare fort och fick helt plötsligt börja jogga ännu mer.

Allt eftersom tiden gick blev jag säkrare på mig själv, jag litade på mitt knä mer och mer. Sen den 29 augusti så fick jag även höra det. Att jag var väldigt stabil i mitt knä, jag hade blivit riktigt stark igen och.... jag fick aldrig mer springa på asfalt igen..

Under min operation så hade min läkare upptäckt att jag hade lite arthros. Vilket var den enkla anledningen till att jag fått ont i vissa lägen och att jag fick ont när han tryckte på ett ställe på mitt knä.

Jag visste om att jag hade arthros, för det stod i min operationsrapport, men jag trodde inte att det var så pass att jag inte fick springa på asfalt något mer.

Det enda som stör mig nu är att mitt knä hakar sig och att det knakar till ibland när jag rätar ut det. Men om det inte blir bättre, så ska jag till min läkare i januari för att fixa med alla försäkringspapper, så då får jag kolla på det då. Jag ska ge det en chans och hoppas på att det ska "släppa" , dvs sluta ha för sig en del dumheter.

Men hur det än är, när jag sitter här 2 år efter skadedagen, så kan jag inte vara annat än nöjd med hur resultatet blev. Jag kan gå, jag kan springa (på mjukt underlag) och jag kan lita på mitt knä.

Det tog tid, det var stundtals fruktansvärt jobbigt, det var påfrestande och det var frustrerande att inte kunna göra allt som jag ville.

Men jag har ett helt korsband och om jag var tvungen, så hade jag gått igenom samma process igen.

Blandat med foton från hela perioden

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I'm alive! Knappt 2 år senare. Men ska inte sparka igång den här dönicken igen. Utan skickar bara en kort update. Sen sist (augusti 2014) så har massor hänt i livet. Vi tar det i kronologisk ordning ;-) * Vi har flyttat in i vår nya lägenhet ...

Ha, jag ska lägga ner det här. Har varken ork eller lust. Men det är kul att se tillbaka i bloggen men en frekvent bloggare kommer det aldrig bli av mig. Så, vad har hänt sen Sydafrika då? - Jag har börjat nytt jobb, trivs HUR bra som helst! Et...

Tjejen som uppdaterar sjukt dåligt. Nu kan jag dock skylla på många resor.. Jag och Andreas befinner oss just nu i Kapstaden, Sydafrika. Hit anlände vi i onsdags förra veckan och har hunnit med att se godahoppsudden och pingvinerna vid boulders beach...

Vi befinner oss just nu i Las Vegas. Klockan är 6 på kvällen, vilket innebär att vi alltså är 9 timmar bakom Sverige. Vi har varit i USA sen förra tisdagen, först Los Angeles och från igår Las Vegas. Idag flög vi helikopter till Grand Canyon, sju...

Nedräkningen fortsätter, snart åker vi! :)