Kom och tänka på det min bror brukar säga, "smärta är bara feghet som lämnar kroppen". Han brukar syfta på träningsvärk, visserligen har han fått äta upp det ett par gånger när han hånat mig, men jag kan garantera att han hade sagt de till mig nu om jag klagat lite.

Men jag tänker allt klaga lite ändå, haha. Jag har ju fått mitt nya träningsprogram och det är sjukt tungt, det märks verkligen att jag fått öka på tyngden mer. De djupa knäböjen ska jag göra tills jag får mjölksyra x 3. Kan knappt stå på benen efter det och då ska jag ändå cykla hem.

Träningsvärken har jag haft planer på att träna bort, men det går sådär. Fast det är en riktigt skön känsla ändå, det måste jag säga, äntligen får jag göra något!

Sista meningen. Plågsamt.  

Igår fick jag och några klasskompisar + lärare vara med på en fartygsvisning på MSC Cruises kryssare MSC Poesia. Det var något av det roligaste jag gjort och mest intressanta.

Vi fick först en presentation av företaget, där det bjöds på dricka och lite snacks. Sen gjorde vi en rundvandring runt hela fartyget, från däck 6 och upp till discot på däck 14. Vi fick se en balkonghytt och en insideshytt, affärer. Ja, det mesta faktiskt.

Nu är ju inte det här något av det största fartygen (ca 300 meter långt och tar 3000 passagerare), men det är ändå svårt att förstå hur stort det var. Jag som själv bara åkt med Finlandsfärjorna tidigare, men tjenare. Det låg ett TallinkSilja fartyg brevid, det såg ut som en liten plutt brevid det här.

Jag är sjukt tacksam mot MSC för att vi fick den här möjligheten och jag har lärt mig väldigt väldigt mycket inför framtiden, när jag kanske sitter och säljer kryssningar.

Fick väldigt positiv feedback idag, känns bra. Böjningen är nu i stort sätt återställd. Fattas bara någon grad eller så, men antingen kommer det senare eller så kommer det vara den där minimala skillnaden. Inget jag känner av i alla fall.

Sträckningen var nu liiiiiiite skillnad på. Det var inte mycket, men jag ska jobba på den. Grejen är ju att jag känner ingen skillnad, så det är svårt att veta för mig.

Förövrigt så fick jag ett nytt träningsprogram. Ut med gamla och in med det nya. Ska bland annat göra utfall på bosuboll (halvmåneboll). Sen ska jag göra djupa knäböj med skivstång, jag är lite glapp i fotlederna och sjukt stel också, så har svårt att komma ner långt, men jag övar på det. Kom ner till en bit under 90 grader idag i alla fall.

Sen är det den sedvanliga joggingen, nu med höga knän och sparkibaken steg. Olika tempon, känner ingenting. Hoppar även hopprep för fullt, känner ingenting. Så himla skönt.

Det går verkligen bra nu, ska tillbaka igen precis när jag kommit hem från Turkiet, börjar bli slutspurt. Heja mig!

Uppdateringen här har varit urusel, ber om ursäkt för det. Men jag har haft fullt upp.

I onsdags var det skola och efter det satt jag mig på bussen mot Stockholm, då jag och Andreas skulle gå på chokladprovning.

Det var riktigt intressant, roligt och inte minst gott. För att göra en lång historia kort, så kan jag säga att jag ALDRIG mer kommer vilja äta marabou.

I torsdags var det skola igen, därefter satt jag mig återigen på bussen mot Stockholm, såg på Andreas fotbollsmatch (oj, vad dem skulle vunnit om det inte vore för 2 grova målvaktstabbar).

I fredags satt jag mig på en buss med destination Västerås. Då jag skulle på LIA-intervju hos Resia. Det gick hur bra som helst och jag har numera en LIA till hösten. Världens trevligaste resebyråchef och jag känner på mig att det kommer bli sjukt bra! :)

Därmed ska jag säga upp min lägenhet och flyttar från Norrtälje till Västerås i augusti, därefter är det iaf tänkt att lägenheten i Stockholm ska vara inflyttningsfärdig.

Helgen tillbringades sen hos min far och idag när jag kom hem så stack jag direkt till gymmet. Jag klarade ett av mina delmål, ett jag satt upp för mig själv. Det var att hålla 2 minuters tempo per kilometer på cykeln. Check!

Knät mår bra, kommer en update om det i morgon efter att jag varit hos min sjukgymnast.

Ha det fint, hej hej!

Nu har jag kört skiten, nästan bokstavligt talat, ur mig själv 3 dagar på gymmet. Har kört i stort sett hela kroppen, bara rehabprogrammet för benen såklart.

På måndag ska jag tillbaka till min sjukgymnast igen och jag hoppas verkligen att jag får börja springa lite mer, eftersom jag inte haft några problem hittills. Kan t.o.m hoppa upp på stepupbräda utan att det känns i knät.

Självklart vill jag inte gå för fort fram, men jag kan medge att jag börjar bli väldigt otålig nu.

Tålamod är det viktigaste av allt, jag vet.

Två pass till på gymmet hinner jag med innan måndag. Kämpa Moa! :)

Bilder från idag  

Jag försöker att inte vända på dygnet nu när vi varit lediga och tvingade mig därför att vakna till liv vid halv 9.

Har kollat på bilder på mina söta, gulliga och alldeles underbara katter. Varav 2 stycken är uppe i katthimlen och lever om. Den tredje han lever livets gamla dagar hos min storebror och sambo.

Klimpen - Familjens konung. Han var så himla fin och ståtlig. Han älskade att väcka en genom att pussas, han kom alltid som ett spjut när kniven vässades i köket och det vankades mat (bild 1).

Ett av mina starkaste minnen med honom är när han får (20 veckor gammal) årets örfil av nykomlingen Rambo (8 veckor). Klimpens min efter det var oslagbar, så himla söt. Haha. Min skrutt <3

Klimpen 1999 - 2008

Bulan - Vår lilla bebis. Hans namn kom efter den lilla broskbula som han hade mitt på huvudet. Han var utvecklingsstörd, hur konstigt det än låter, så kan faktiskt även katter bli det. Det gjorde uttryck i att han var otroligt rädd, smög alltid omkring, hoppade i luften och sprang iväg för minsta lilla grej, gillade inte höga röster. Sen hade han även kvar sin bebispäls. Ni vet den där tjocka lurviga? Han blev helt enkelt aldrig vuxen min lilla plutt <3
Bulan 1999 - 2008

Rambo - Familjens lilla clown. Om det är någon som hittar på konstigheter så är det den här lilla filuren. Han slutar aldrig att förvåna. Kan sova på alla konstiga ställen och alla konstiga vis.
Rambo trodde att han ägde stället, enligt honom var han störst, bäst och vackrast. Men vem tycker inte att han är världens finaste katt? Han har ett rätt stort ego, allt ska vara till honom. Så när det serverades mat i Gothem, då var det bara han som gällde, fick han inte tillräckligt. Ja, då tog han tassen och drog tag i matskålen så dem andra inte skulle få och vände rumpan till. Ibland fick man hålla i honom för att han inte skulle ta allt.

Ett av dem roligaste minnena jag har med Rambo (förutom när han smällde i sig honungsmelon, haha) är när han var kanske 1-2 år och låg och sov i soffan. Så skulle jag flytta honom så alla skulle få plats, knuffar lite på honom och får ingen reaktion överhuvudtaget, han sov stenhårt. Då tog jag tag i honom och drog honom mot mig och han sover vidare, det slutar med att han halvligger på rygg, nästan i sittande ställning, mot mina ben och sover vidare.

Nu lever han livets glada dagar, sover, äter, sover, äter, sover, äter och går ut ibland.

Rambo 1999 -

Sen en av få bilder som jag har på de alla tre. Söta missar <3 Vad jag saknar er!

Häromdagen, närmare bestämt i fredags. Så var det 1 år sen jag gjorde min artroskopi och fick veta vad det var för problem med mitt knä. Jag som inte ens tänkt tanken på att det kunde vara korsbandet fick ju årets chock när läkaren kom in före op och började prata om att det kunde vara korsbandet som var problemet.

Trots att jag hade varit hos 2 olika läkare innan, så var det ingen av dem som sa något av att det kunde vara korsbandet.

Nu 1 år senare, så har det gått lite drygt 3 månader sen korsbandsrekonstruktionen och jag har ett knä som jag kan lita på till 110% och är aldrig mer rädd för att det ska vika sig.

En riktig frihetskänsla att kunna gå med känslan av att mitt knä är stabilt, att jag kan gå i snabbt tempo, jag kan böja mig ner, jag kan stå på knä, jag kan stå på huk.

Bilder från förra årets artroskopi.

Där blödde det igenom så mycket att jag fick byta förband en gång. Mina korsbandsförband var det bara en liten liten fläck på. Trots att det var större ingrepp.   

Bild från den 20 januari.

Nu ska jag äta lunch och sen ta mig till gymmet. I kväll ska jag kanske se på 2 klasskompisars fotbollsmatch. Kan bli kul! :)    

Uppdateringen är lite halvkass här emellanåt. Men jag lever och mår bra. Gick i skolan 5 dagar denna vecka, vilket vi inte brukar göra (självstudier på fredagar i vanliga fall) och herregud vad trött jag varit. Nu har vi långledigt fram till onsdag, himla skönt.

Jag ska fördriva tiden med att träna, träna och träna. Är sjukt peppad nu när det går så himla bra. Blir fortfarande så himla fascinerad över att ett knä kan återhämta sig såhär fast dem gör något helt nytt.

Det knakar som sagt ännu, men det är i alla fall ingenting som gör ont och jag hoppas på att det ska försvinna snart.

Har börjat hoppa hopprep nu, vilket jag inte gjort på säkert 6-7 år. Så tekniken var ju lite ringrostig måste jag medge, men det kommer väl snart igen.

Sen har jag också börjat jogga några fler vändor och får fortfarande ingen dålig reaktion från mitt knä, så hoppas att jag vid nästa sjukgymnastbesök för tillåtelse att börja springa lite mer :)

Idag har jag varit inne i Stockholm, sen åkte jag och Andreas ut till Arlanda för att hämta hans föräldrar, syster och systerdotter som varit på Mallorca. Kände mig inte alls ännu mer blek brevid dem.... ;) Men nu är det bara 33 dagar kvar tills vi åker, riktigt skönt!

Nu är jag tillbaka till Norrtälje och tänkte snart sova, jag är helt slut efter turbolektionerna en hel vecka.

Ha en fin helg! :)

Snart är det min tur att bli brun igen, hihi :)